Blackbird.

Jag måste våga. Våga göra fel, våga ta risker, våga chansa, våga säga ja och våga säga nej. Men för att våga måste jag ha en riktning, en riktning eller ett mål mot vilket jag strävar, för utan någon riktning, utan något mål, utan en önskan finns det ingen anledning heller för mig att våga. Jag vet inte alltid vad jag vill, och de gånger det varit som allra värst har jag inte haft någon riktning någonstans. Varken vad gäller vänner, jobb, relationer, familj, hälsa etc. Det är då jag sett inåt. Inte inåt i positiv bemärkelse som när man ser in i sig själv för att känna efter, utan inåt som i att inte se någonting alls, inget ljus, inget hopp, ingen lust, ingen vilja, bara tomt. Tomt och eländigt. Det tog dock tid att förstå att jag var deprimerad.

 

Tack vare kognitiv beteendeterapi har jag fått nya verktyg till att bygga upp mig själv på nytt. Och vilka verktyg sedan! Det är helt fantastiskt vad man kan göra med sig själv, bara man får den rätta vägledningen. De gav mig inte bara karta och kompass, de förklarade även hur jag använder dem, så nu kan jag ta mig vart jag vill i världen. Idag vet jag vad jag vill ha och vad jag vill ge, inte inom allt, men tillräckligt för att börja våga.

 

Många gånger tror jag att bekvämligheter gör mig lite latare och lite mindre benägen att chansa. Det är lätt att se uppförsbacken och alla stenar i vägen som gör det hela så mycket jobbigt och tungt när jag istället borde se mig själv på toppen av berget med en fantastisk utsikt och nya äventyr framför. Backen känns så jobbig att jag istället stannar kvar i dalen och står ut med livet som det är. Står ut! Om jag tänker de orden igen så hoppas jag varningsklockorna ringer och påminner mig om att åter våga släppa taget och våga på nytt. Våga utsätta mig för obehag, för bara så kan jag nå nya mål och drömmar. Gräset är grönare på andra sidan.

 

 

Lev väl!

O vad inspirerande vissa tankar som andra människor har kan vara. Jag lyssnade på Kropp & Själ på P1 igår förmiddag då de pratade om vad smarthet är. I programmet intervjuade de bland annat två hjärnforskare, Rolf Ekman och Marie Kalm. De kom in på svårigheten i skolan med att få en klass på 30 elever samstämda. Det pratas ofta om hur vi lär in, men mer sällan om hur vi ska göra inför denna inlärning. Rolf Ekman noterade att vi ofta är noga med att värma upp inför den fysiska träningen och att värma upp rösten inför sångframträdandet, men vi pratar aldrig om att värma upp hjärnan. Så klart! Tänkte jag, nästan som en aha-upplevelse. Samtidigt som jag är en förespråkare för vetenskapen är jag även rädd för att vi ibland fastnar i ramar och inte vågar se bortom dessa. Det må vara så att det ännu inte finns några vetenskapliga bevis för att hjärnan fungerar bättre i klassrumssammanhang efter hjärnuppvärmning, men bara genom att gå till den egna erfarenheten så verkar det ändå rimligt och väl värt att skapa lite extra rum för i schemat.

 

Då jag tränade yoga började varje pass med en intoning för att komma ner i varv och in i mig själv, hitta andningen och rätt sinne för det som komma skulle. Jag, i min stressande iver, har låtit bli denna intoning några gånger med påföljande insikt att resultatet av träningen blivit sämre. Så varför skulle det vara annorlunda i skolan? Där om någonstans måste jag ju kunna fokusera för att förstå.

 

Jag införde själv en typ av intoning när jag hade praktik under min lärarutbildning. Innan lektionen startade fick eleverna sitta eller halvligga på sina bänkar i fem till tio minuter till avslappnande musik, skum belysning och tända ljus. Eleverna blev lugna och de sa själva att de gillade att få en rogivande stund för sig själva innan de skulle göra något nytt. Rolf Ekman hade observerat en annan typ av intoning på en skola där de jobbade med rytmenterapi. Han beskrev det så bra genom att likna eleverna i en klass vid ett ostämt instrument. Alla har olika tankar i huvudet och är där med ostämda när de kommer till skolan. För att stämma klassen började de varje dag med en 20 minuters rytmövning. Så klockrent! Eleverna blev mer fokuserade och koncentrerade och läraren kunde sedan i samma takt gå över till själva lektionen.

 

Inspiration kan komma från många håll. En god vän till mig jobbar med drama och konst. Hon kommer ofta med fantastiska lösningar och häpnadsväckande idéer till problem och lektionsinnehåll. Även hon jobbar mycket med intoning. Så hur är det med de andra lektionerna i skolan? Varför tror vi att eleverna så lätt ska kunna ställa om hjärnan och ta in kunskaperna när de går från matematiken direkt till svenskan och sedan vidare till religionen? Eller jobbar kanske redan många med olika former av intoning?

 

Lite kul var att Marie Kalm avslutade med att vilja avliva myten om att vi bara använder 10 procent av vår hjärnkapacitet (vilket jag skrev om i mitt förra inlägg). Vi använder såklart hela hjärnan. Ett faktum, däremot, som Rolf Ekman påpekade är att hjärnan använder 20 procent mer energi än andra organ, dygnet runt.

 

Så, ta hand om din hjärna! Du har bara en och den jobbar mycket hårt för att hålla hela dig igång.

 

 

Lev väl!

 

 

När gav du dig själv senast en klapp på axeln? Det finns så mycket jag borde sträcka på mig för, men jag glömmer lätt bort det. Oftast är det lättare att klappa min nästa på axeln och ge beröm för ditten och datten. Eller, gör jag verkligen det? Det är nog lätt att känna avund mot sin nästa som det går bra för, vilket är ganska tragiskt. Om jag inte kan känna glädje för mina medmänniskor vad är jag då själv för medmänniska. Kan jag över huvud taget kalla mig för medmänniska? Kanske motmänniska passar bättre?

 

En del av Siddharta Gautamas (Buddha) väg mot nirvana var just känslan av medlidande för allt liv runtomkring. Han mindes att han som liten satt i skuggan medan de vuxna skulle slå gräset. Plötsligt kände han ett starkt medlidande med alla kryp som kunde tänkas finnas i gräset och som skulle gå ett tragiskt öde till mötes. Detta medlidande övergick sedan till glädje, inte en glädje för de små krypen utan en glädje över att själv kunna känna med och för så många andra. Han hade omedvetet som ett litet barn gått in i en slags djupmeditation. Lika väl som det är eftersträvningsvärt att känna medlidande för sin nästa är det även eftersträvningsvärt att glädjas för dem och jag kan inte annat än att hålla med Buddha om det. Att kunna glädjas åt och med andra är en egenskap jag vill odla hos mig själv. Jag vet själv hur glad jag blir när någon kommer fram och ”bara” ger en komplimang, tänk då att själv får ge upphov till någon annans glädje – det blir ju dubbel glädje.  Men jag vill även kunna glädja mig själv.

 

Generellt är det nog ganska lätt att se missarna som något negativt, men som Stefan Einhorn skriver i sin bok Vägar till visdom så bör vi även klappa oss själva på axeln för de snedsteg vi gör. Genom dem kan vi få nya erfarenheter och komma ett steg längre mot den visdom vi söker. Så om jag bara omvärderar mitt sätt att tänka kan jag glädjas över så mycket mer än vad jag normalt gör.

 

Många gånger är missarna inte bara saker som ger nya lärdomar, utan även det vi kan minnas som framgångar i framtiden. Några exempel på det finner vi i Missarna med Wille Crafoord:

 

 

 

Lev väl!

 

Undrar hur mycket jag tror på som egentligen inte är sant? Här följer några exempel på falska myter som inte har några vetenskapliga belägg:

 

• Elefanten är det enda däggdjuret som inte kan hoppa (det finns fler).
• Naglar och hår fortsätter att växa efter döden.
• Humlan borde inte kunna flyga (vi vet mycket väl hur och varför den flyger – inga konstigheter).
• Man får inte bada inom en timme efter att man ätit för då kan man få kramp.
• Ett hundår kan jämföras med sju människoår (det varierar mellan olika raser).
• Avrakat hår växer ut snabbare och grövre.
• Synen försämras om man läser i skum belysning.
• Tjurar blir uppjagade av den röda färgen på matadorens muleta (tjuren kan inte uppfatta färgen röd utan irriteras av rörelserna).
• Man kan inte vika ett papper på mitten mer än 7 gånger (rekordet är på 12 gånger).
• Vi använder bara 10 procent av vår hjärnkapacitet (vi använder mer).
• Man ska dricka åtta glas vatten om dagen (den mängden kan till och med vara skadlig).

 

Ofta är det ganska harmlösa feluppfattningar, men att ha källkritiken med sig är mycket viktigt i denna värld som överöser oss med information via internet, reklam, böcker och TV. Jag måste fråga mig vem eller vad som kan vara de bästa källorna för att svara på mina frågor. Å andra sidan, oftast kommer jag inte till någon skada om jag har saker och ting fel för mig och jag kan leva ett ganska bra och lyckligt liv till trots. Det blir dock problem om jag för fram felaktigheter på en högre nivå där det kan får konsekvenser för andra. Visst vore det tragiskt om vi exempelvis utgick från den gamla och falska myten om att kvinnor är mindre smarta än män för att de har mindre hjärnor - vilket ett gäng ungdomar, som min broder träffade i Australien, var övertygade om och hänvisade som bevis till Google?

 

Det är roligt att lära sig nya saker men var på din vakt. Google i all ära, men fundera en gång extra över källans ursprung och syfte.

 

 

Må väl!

 

 

Månen lyser på midnattshimlen över hustaken liksom ett och annat fönster. Människorna har börjat krypa ner under sina täcken med eller utan vetskapen om detta magnifika skådespel som utspelar sig i mycket långsamt tempo där utanför. Det är något magiskt över månen. Det där klotet på en nattsvart himmel. Skenet gulnar och små tunna moln syns framför som beslöjade jungfrur. Varulvarna ylar och vampyrerna drar sig tillbaka. Allt annat är tyst. Det är jag och månen, ljuspunkten som guidar mig i mörkret. Jag, ett villebråd som har svårt att slita blicken från ovan men som känner vittring av faran långt borta. Det högsta huset med dess liderliga former vrider sig om mig i ett försök att beskydda. Men månen går ej att släcka och varulven hinner ikapp. Ett rytande oväsen når mitt öra och månen kämpar hopplöst för att nå min innersta kamplystnad, men det är för sent. Ögat får en glimt av ett par vita tänder som borrar sig in i dess mörka päls, sedan blir allt svart.

 

 

Ibland har man sådana där dagar, eller perioder, när allt bara känns lugnt och bra. Trots elände på nyheterna, vänner som mår dåligt och arbetslösheten som verkar rota sig finns ändå ett lugn inombords.

Ett lugn som ger värde i och för stunden.

Är det ett lugn som kan liknas vid buddhistens strävan?

 

Somliga förknippar buddhismen med en syn av lidande.

Ålderdom, sjukdom och död.

”Vad är det för religion?

Vilken krass syn på livet de måste ha.”

Jag ser dock något annat.

En vishet som inte blundar för verkligheten.

Verkligheten av att människan genomgår olika känslor, tankar, faser och händelser genom livet.

Inget är mer eller mindre naturligt än något annat.

Sorg, smärta, glädje, lust.

Allt är en del av oss.

Den som enbart sträva efter att vara lycklig har missat så mycket och kommer att bli besviken.

 

Om jag lär mig att accepetera smärtan som sorgen och ledsamheten ger kan jag finna en ro inombords när dessa känslor uppstår.

 

Buddhism eller inte.

Just nu känns det som om lugnet finns inom mig.

Men, jag vill inte uppnå nirvana än på ett tag.

Om buddhisterna och hinduerna har rätt så hoppas jag på att få leva ytterligare liv.

Det finns så mycket att uppleva, lära och ta del av.

Alldeles för mycket för en livstid.

Om jag ändå kan få behålla och ta med den kunskap, visdom och de minnen jag får i detta liv till nästa.

 

Den som dör få se.

 

 

Lev väl!

Träffade en före detta elev på bussen, på väg hem en sen fredagskväll. Detta möte fyllde mig med ny positiv energi och en skön känsla så där på kvällskvisten. Somliga pratar om ”dagens ungdomar” i negativa ordalag och om att ”det var bättre förr”. Men när jag ser de elever jag har haft så tänker jag tvärt om - vilka underbara individer, fyllda med värme. Vad mycket de kan lära oss vuxna om vi bara öppnar ögonen, släpper ner garden och tillåter det.

Det jag i första hand tar med mig från mötet med eleverna är den värme och respekt som jag fått av dem. Tänk om man kunde få jobba mer med detta, låta denna fina sida komma fram ännu mer för att visa och sprida vidare till fler och fler. Ofta fokuseras det på saker som inte går bra, negativa sidor, negativa resultat och negativa beteenden. Jag tror mycket av detta skulle försvinna om man istället fokuserade på det positiva. Se möjligheter, inte problem!


Lev väl, fina ungdomar!

chromasia.com

 

Hur mycket kan vi utvecklas utan folk omkring oss, utan möten? De gamla eremiterna tog sig bort från allt för att leva i ensamhet. Jag antar att detta beslut kom efter intryck från samhället med medmänniskor inkluderat runtomkring. Hade de från början varit ensamma hade de kanske tvärt om undrat om det finns fler och hoppats på att få träffa andra människor någon dag. Religiösa skäl eller inte, hindrar du inte din egen utveckling när du drar dig undan?

 

Egentid är ett måste för mig. Då kan jag reflektera över allt som hänt, vad jag gjort och hur jag vill vara. Men att träffa andra människor är minst lika viktigt. Utan den kontakten kan jag nästan inte utvecklas alls och min inre resa skulle bli mindre spännande. Jag får både idéer, stimulans och underhållning genom dessa möten. Jag kan ta till mig det som passar mig och jag kan se egenskaper jag vill odla hos mig själv eller tvärt om försöka undvika. Det skulle bli svårt att göra det helt på egen hand. Genom möten kan jag slå hål på mina fördomar och får nya perspektiv på tillvaron. Så underbart!

 

Jag ser även en risk med att jag skulle isolera mig allt för mycket. Isolationen innebär att jag utsätter mig för färre tankar och åsikter. Istället stärker jag mina egna och kan så hamna i situationen att jag tror jag är den enda som vet sanningen, den enda som har "rätt" åsikter kring hur saker och ting borde vara. Även om det är svårt och ansträngande ibland vill jag fortsätta jobba för att hålla ett öppet sinne och försöka se fördelar även i min “motståndares” teorier. Som Dalai Lama sagt: “Din fiende är din bästa vän eftersom han är den person som ger dig de prövningar du behöver för att utveckla din inre styrka, tolerans och respekt för din nästa”.

 

 

Lev väl!

 

Dalai Lama

Fikade med en god vän häromdagen och kom under vårt samtalet in på livets resa. Den där resan vi gör med oss själva och vårt inre. Vi verkade båda överrens om att vi alla behöver tid för reflektion. Det blir svårt att vara den människan man vill vara om man aldrig stannar upp och reflekterar över sig själv, sina värderingar och sitt handlande.

Vi har lätt för att döma andra och deras agerande. Vi kan säga till vad de gör fel, hur de sårar oss och hur de borde tänka och göra istället. Men hur ofta säger vi de sakerna till oss själva? Det är inte lätt.

Livets med- och motgångar är verkligen en fantasitsk och spännande resa. De svåra stunder jag har haft vill jag inte vara utan, de har givit mig så mycket. Med den där reflektionen kan jag använda de erfarenheter till att bli en bättre människa, den människa jag strävar mot att bli. För det är bara mig själv jag kan ändra på. Jag kan inte ändra någon annan. Men jag tror att man som en god förebild kan inspirera andra till att reflektera och vilja våga bli den människa de själva vill vara.

Det är lätt att bli förvirrad i dagens djungel av intryck. Alla dessa intryck som säger hur jag ska eller borde vara. Smal, vältränad, äta sunt, laga all mat själv, jobba heltid, ha en utbildning, skänka pengar, ta hand om familjen, städa och tvätta samt vara snygg och modemedveten m.m. Låter det jobbigt? Är det rimligt?

Försöker jag vara den jag vill vara, eller försöka jag vara vad jag tror samhället vill?

För mig räcker det inte med att fundera och reflektera, jag måste handla. Det spelar ingen roll vad jag tänker, oavsett om det är gott eller ont, det är vad jag gör som är av betydelse.

Det är ett livslångt projekt att jobba med sig själv. Men det är samtidigt det mest roliga och givande jobbet man kan ha, enligt min mening. Jag får varje dag påminna mig om mig själv och ibland tvinga mig till handling för att vara den jag vill, då alla handlingar ännu ej går per automatik.

Stanna upp, var en stund för dig själv och fundera. Se dig omkring och sluta stressa. Åk utomlands och få lite perspektiv på tillvaron. Om buddhisten har fel har du bara ett liv på dig.


Må väl!

En liten månskära i en liten stad. Den väntade vinden viner utanför och smhi’s varningar verkar har haft sin verkan då staden är helt död. Folket här vid kusten är i och för sig vana vid blåst så kanske beror det på något annat att det är dött? Är det en döende stad? En gång livfull, en gång en storstad. På 1700-talet var den till och med Sveriges tredje största stad och inte tredje efter Göteborg utan efter en stad på andra sidan Östersjön, Riga. Så mycket som hänt sedan dess och de som levde då kunde aldrig gissa att framtiden skulle se ut som den gör idag. Inte heller kan vi veta vad den fortsatta framtiden har i sitt sköte, gott och ont, men visst är det spännande?

 

Om inte lika spännande men ändå förutsättningar till att bli är denna blogg. Inget ämne, inget tema, utan helt ovetande om vart framtida inlägg kommer att innehålla – med det avfyrar jag startskottet.

 

Lev väl!