Blackbird.

Jag måste våga. Våga göra fel, våga ta risker, våga chansa, våga säga ja och våga säga nej. Men för att våga måste jag ha en riktning, en riktning eller ett mål mot vilket jag strävar, för utan någon riktning, utan något mål, utan en önskan finns det ingen anledning heller för mig att våga. Jag vet inte alltid vad jag vill, och de gånger det varit som allra värst har jag inte haft någon riktning någonstans. Varken vad gäller vänner, jobb, relationer, familj, hälsa etc. Det är då jag sett inåt. Inte inåt i positiv bemärkelse som när man ser in i sig själv för att känna efter, utan inåt som i att inte se någonting alls, inget ljus, inget hopp, ingen lust, ingen vilja, bara tomt. Tomt och eländigt. Det tog dock tid att förstå att jag var deprimerad.

Tack vare kognitiv beteendeterapi har jag fått nya verktyg till att bygga upp mig själv på nytt. Och vilka verktyg sedan! Det är helt fantastiskt vad man kan göra med sig själv, bara man får den rätta vägledningen. De gav mig inte bara karta och kompass, de förklarade även hur jag använder dem, så nu kan jag ta mig vart jag vill i världen. Idag vet jag vad jag vill ha och vad jag vill ge, inte inom allt, men tillräckligt för att börja våga.

Många gånger tror jag att bekvämligheter gör mig lite latare och lite mindre benägen att chansa. Det är lätt att se uppförsbacken och alla stenar i vägen som gör det hela så mycket jobbigt och tungt när jag istället borde se mig själv på toppen av berget med en fantastisk utsikt och nya äventyr framför. Backen känns så jobbig att jag istället stannar kvar i dalen och står ut med livet som det är. Står ut! Om jag tänker de orden igen så hoppas jag varningsklockorna ringer och påminner mig om att åter våga släppa taget och våga på nytt. Våga utsätta mig för obehag, för bara så kan jag nå nya mål och drömmar. Gräset är grönare på andra sidan.

Lev väl!