Blackbird.

Vad har vi lärt oss av vår historia?

Allt ska gå så fort. Vi vill ha snabba resultat, snabb karriär- och löneutveckling, snabb mat och snabba möten, bara för att nämna några saker. Det ska gå så fort att vi inte längre har tid över till att tänka. Tänkandet har ingen plats i dagens samhälle och värderas verkligen inte högt, om ens alls. Hur många har tid för tänkande inbokat i kalendern? Kalendern ska gärna vara fullsmockad med saker vi konkret kan redovisa och råkar det finnas något som ser ut som en lucka så är någon annan snabbt där och vill man ska hjälpa till eftersom man ändå inte utför något egentligt arbete just då! I stort sett all utveckling måste väl ändå ha börjat i någons tanke? Och vad vore vi utan tanken? Enligt 1600-talets tänkare René Descartes är det ju just den som verifierar min blotta existens, ”jag tänker alltså finns jag”. Det ska bli intressant att se var vi till slut hamnar om siffror och statistik fortsätter att vara måttstocken för framgång. Humanismen lyser med sin frånvaro och jag undrar om det över huvud taget finns någon kvar i de många styrande ledningsgrupperna som kan räknas som humanist? Eller har de alla fallit offer för hetsjakten på tid och pengar?

Omvänt, om man kan resonera så, så verkar vi främst reagerar på direkta faror och väldigt sällan på den fara som kan tänkas ligga långt fram i tiden. Det klassiska är att vi bygger om och säkra upp först efter att någon blivit påkörd, även om många påpekat den farliga övergången många gånger tidigare. Men även här ska det då gå snabbt och billigt till så det byggs säkert ett farthinder framför tunnel eller bro vilket där med kommer bidra till än större utsläpp av farliga partiklar som på sikt kan döda fler människor. Nå väl. Vi förbjuder barn att äta farliga kemikalier som direkt kan leda till döden eller bestående men, men vi låter andra gifter som påverkar hjärna och kropp på längre sikt bestå och frodas i våra hem och förskolor m.m. Jag måste stanna upp, se över och tänka efter vad det faktiskt är jag utsätter mig själv och mitt barn för. Ska jag verkligen ha så bråttom att jag på sikt kan ge henne inlärningssvårigheter och försämrad fertilitet (vilket, vad man vet idag, i och för sig främst berör män) för att jag inte stannat upp och tänkt efter? När nya gifter kommer i blåsväder så gör många producenter vad de kan för att begränsa eller byta ut dessa. Man kunde önska att de själva gick in för att skapa hållbara, giftfria och miljövänliga produkter från start. Men eftersom allt för många enbart byter ut något dåligt mot något mindre dåligt då de blir påkomna kan jag inte lita på att allt är långsiktigt säkert på marknaden.

Att stå på sig är dock inte lätt, risken är stor att man skulle bli kallad för allt från ”dagdrömmare” till ”flummig” och vem vill ha en sådan i sin närhet? De gamla, stora tänkarna verkar vara ett minne blott. De besatte, som sociologen Zygmunt Bauman skulle säga, både karaktär och starka nerver. De vågade stå på sig när de tyckte att något inte stämde och tog där med en risk med sitt tänkande, även om varken omvärlden eller någon auktoritet någonsin yttrat det tidigare. Det där med att vara flexibel skattas högt idag. Men frågar du Bauman så är flexibel lika med att vara ryggradslös. Man är allt för böjlig för vad omvärlden vill att man inte kan stå för sina egna åsikter. Det är inte längre förnuftet som styr utan omständigheterna. Istället för att skapa instrument efter målet, skapar vi mål efter instrumenten. Frågan är hur länge det kan vara hållbart? När tåg spårar ur, människor dör, gifter fortsätter produceras och finns i både mat, prylar och miljö och människor flyr utan att ha någon stans att ta vägen ja, då undrar jag verkligen hur vi tänker. Eller rättare sagt - om vi tänker alls?

Varje kultur får den bildning den förtjänar, sa filosofen Sharon Ride, i samma program som Bauman medverkade i för SVT. Om tänkandet inte har någon plats i samhället så kommer bildningen att bli därefter och sedan kan vi sitta där på äldre dagar och vara efterkloka. Men jag ger inte upp. 

Sov gott, den som kan.

http://www.wallooba.se/fototapeter/Solros

Det har alltid funnits människor som sprider falska rykten.

Det har alltid funnits människor som ser ner på andra.

Det har alltid funnits de som vill sko sig på andra.

Det har alltid funnits de som slår sina barn.

Det har alltid funnits de som misshandlar sin partner.

Det har alltid funnits förövare som våldtar.

Det har alltid funnits människor som svälter.

Det har alltid funnits människor som mår dåligt.

Det har alltid funnits människor som rånar.

Det har alltid funnits människor som är ensamma.

Det har alltid funnits folk som missköter sina djur.

Det har alltid funnits kriminalitet.

Och skändning har alltid förekommit i krig.

Dock är detta ingen ursäkt till att låta det fortgå.

Ursäkter må konstrueras verbalt, men de saknar allt för ofta någon legitimitet. Må diskussionerna aldrig tystna och må kampen mot en bättre värld alltid fortgå.

Reagera och agera!

Ibland är de bara för många. Jag försöker ducka när bollarna flyger genom luften, röster från olika håll säger att jag ska fånga, men det går för fort. Det gör ont när de träffar kroppen och på en del ställen börjar blåmärken synas. Vill bara skrika högt att de alla ska ge fan i mig. Kasta på någon annan! Men de bara skrattar. Jag gör mitt yttersta för att fånga så många jag kan, försöker hitta tekniken, men ändå slinker några igenom. Vet inte vad som är värst, att jag inte lyckas fånga eller att de jag inte fångar träffar mig och gör ont? Eller är det kanske att det var jag själv som bad dem kasta från allra första början? Nog har jag en del att lära.

Sov gott!

http://www.barnboksprat.se/tag/akin-duzakin/

Tunga steg närmar sig tveklöst utanför, denna kyliga decemberdag. Det är svart. Det drar. Golvet knarrar till följd av stegen och den annars så lugna natten har blivit utbytt mot en stormig morgon. Nyligen rådde lugnet där inne, i hennes vrå. Helt ensam med tankarna och ingen som kan skada. Men nu växer oron inombords och sköljer igenom kroppen likt en växande våg. Så länge han inte är där, inte hörs och inte syns, lägger sig vågen igen och då spelar det ingen roll om hon är här eller någon annan stans, bara han är borta. Hårda nävar slår mot dörren och hon sluter ögonen i ett försök att tvinga sitt minne tillbaka till den lugna natten då doften av regn trängde in genom förfallna väggar. Men det hjälper inte. Dörren slits upp, hon har gjort fel och måste agas, bara så kan hon lära. Och hon vill så gärna, bara hon visste vad.

/Julia Rothardt

”Frihet är det viktigaste människan äger, men det vet bara de som varit ofria. För de som vuxit upp i frihet är det en självklarhet.” /Flykting från Östtyskland

Hur ofta funderar jag kring min frihet och vad den innebär för mig? Svaret är nästan aldrig. Ibland kommer det upp något som rör runt i grytan, som då FRA-lagen var på tapeten och folk ifrågasatte om den inte var ett intrång på människans integritet. Men utöver det är det sällan jag reflekterat över detta. I ett tidigare inlägg skrev jag om min stolthet över att vara svensk, men kan det vara så att tryggheten förblindar?

Många säger sig vara liberaler, vilket förvisso är en åskådning vars innebörd aldrig varit helt statisk, och de bör förmodligen då stå för människans frihet, yttrandefrihet och demokrati. Att inte stå för detta i dagens Sverige vore att brännmärka sig själv, även om det i sin tur skulle kunna ses som motsägelsefullt av liberalen då yttrandefriheten bör ge oliktänkande utrymme för en annan ideologisk tanke. Hur fria är vi? Bestämmer jag själv eller bestämmer staten och samhällets värderingar vad jag ska och bör göra? Jag tror jag är mer påverkad av yttre omständigheter än jag vill låta mig erkänna.

Lagar bör finnas för att skydda oss från varandra och så länge jag inte skadar någon annan bör min frihet vara obegränsad. Var det inte något sådant John Stuart Mill talade om? Men så är det naturligtvis inte. Lagen vill även skydda mig från mig själv. Jag måste exempelvis ha bilbälte på mig då jag färdas på vägarna och jag får inte inneha eller förtära vissa droger. Snart kommer kanske även den danska fettskatten hit, vilket måste vara helt upp- och nedvänt för alla som bantar på just fett men utan socker.

Hur mycket ansvar ska överheten ta? Och hur mycket ska vi låta dem ta innan vi själva reagerar? Förvisso är jag glad över att leva i det samhälle jag gör idag och skulle kunna säga att det är onödigt att klaga för det finns alltid någon som har det sämre. Men handlar det alltid om att klaga? Kanske handlar det mer om att jobba för en framtida utveckling mot mer värdighet och rättvis frihet. Och i ett samhälle där, som flyktingen skrev, friheten är självklar kanske ordets betydelse bör omvärderas och värdesättas på nytt?

Vad är frihet för dig?

google.com

/Julia Rothardt

Jag fick mig en rolig läsning igår när jag kom över boken Lagom – sanningar och myter om det vi kallar svenskt av Johan Tell. I denna bok stod det bland annat att 29% av svenskarna anser att de ofta har tur. Hur han kommit fram till denna siffra framkommer inte, men min första tanke var; vad lustigt, för det vet vi väl att tur egentligen inte existerar? Men gör vi det? Och, är det så?

Det där med tur har jag funderat över många gånger. Särskilt efter att en vän till mig ifrågasatte vad jag faktiskt menade när jag sa att jag hade haft tur med något. Jag blev helt ställd. Han själv menade att tur inte existerar och refererade till hur barn kan tänka. Om han och hans dotter inte kommer undan regnet i tid kommer dottern förmodligen inte säga att de hade otur, snarare att det är pappas fel att de inte kommit under tak i tid och att hon istället blivit dränkt av regnet. Efter att ha låtit tankarna snurra lite kring det här med tur och otur så har jag för mig själv kommit fram till min egna tro. Likt min vän tror jag varken tur eller otur tillhör verkligheten, istället tror jag att situationerna då dessa ord kan komma till pass handlar om ren slump eller eget förfarande. Att bilen går sönder är inte otur, utan ett resultat av att jag inte har underhållit den tillräckligt bra eller att den helt enkelt blivit för gammal. Att tacka turen för jobbet är att underskatta sig själv. Det är min egna förtjänst, mina meriter, min erfarenhet, min utbildning, mitt brev och CV och min prestation på intervjun som gjort att jag fått jobbet.

Att luta sig tillbaka mot turen och oturen kan enligt min tro nästan ses som en flykt från det egna ansvaret. Att säga att man har tur är, som ovan nämnt, att underskatta sig själv och att omvänt säga att man har otur är att skylla ifrån sig på något annat. Det kanske handlar om att vi alltid vill ha en förklaring och när vi inte vet vad denna är så tar vi till just tur eller otur? Hur motsägelsefullt det än må vara kommer jag med största sannolikhet fortsätta säga tur och otur ibland. Orden i sig är mycket användbara i de dagliga konversationerna och att alltid vara politiskt korrekt kan bli lite väl drygt. Men att då och då fundera lite djupare över vad jag faktiskt säger och tror eller menar med det kan vara både utvecklande och intressant.

Lev väl!

http://pixdaus.com/single.php?id=145024

13, 15, 12, 3… Tankar snurrar i huvudet och allt som kommer fram är slumpmässiga siffror. Eller, det är vad jag skulle kunna jämföra det med.. inget vettigt alls med andra ord. Jag vet inte vad jag gör. Är nog för trött för att fundera på det. Känt mig ensam idag. Och då är det nog ändå första dagen på länge jag faktiskt varit ensam. Men en ofrivillig sådan.

Att vilja ha det man inte alltid kan få är sällan lätt att acceptera. Det kan lätt gå över styr och ens handlingar slutar snart vara rationella. Jag har varit där förr. Gamla saker har jag släppt, men när känslor är inblandade kommer de ibland krypandes tillbaka och knackar på. Det är nästan som att vara kär, man blir blind. Det som verkar ok för stunden kan några månader senare ses som helt galet. Så länge det rör sig om en dag här eller där, där långa sömnlösa nätter tar ut sin rätt, är det inget att vara orolig för. Men jag har ändå inte kommit på hur jag ska undgå känslan som ibland tar överhand. Kanske göra som när jag har mina deppiga dagar, säga till mig själv att det bara är idag, så det är helt ok? Det går över till i morgon. Så varför gjorde jag inte det från början, gick och la mig?

Om ändå allt gick att lösa med lite sömn…

Sov gott!

http://www.foglu.com/blog/index.php?id=1421

Det är lustigt det där med tankefokusering. Vad lägger du mest tankeverksamhet på? Jag kan komma på mig själv med att lägga mycket energi på sådant som retar upp mig, oroar mig, är osäkert, dagdrömmeri etc. Dagdrömmarna är förvisso trevliga för stunden men så läste jag för länge sedan en artikel om att dagdrömmar inte leder till mer lycka, utan snarare tvärt om. Är det sant? Kanske är det besvikelsen efter uppvaknandet som kan leda mot depression? Men varför ägnar jag då all denna tid på det som inte gör att jag mår bättre?

Jag satte mig ner för att fundera på vad det är som gör mig irriterad och orolig. Det första jag kom på är de tillfällen då jag är ute och cyklar och ständigt råkar ut för cyklister och gående som inte vet vilka regler som gäller utan utsätter omgivningen för fara. Sedan blir jag irriterad när jag läser utbildningsmaterial, tidningsartiklar och liknande med stavfel i, för att inte tala om alla särskrivningar som syns överallt. Det jag sedan oroar mig över är saker som ligger i framtiden, vilka jag inte har någon som helst kontroll över för stunden, och ändå kan det vara en enda sak som gnager och gnager.

Tar jag då ett steg tillbaka så inser jag ganska snart att dels är det allt bagateller, och dels är det inget jag själv kan göra något åt, så det bästa är att göra som Anna Lena Brundin säger; Skit i det!

Börjar jag sedan fundera på vad som gör mig glad och fyller mig med positiv energi så blir den listan så otroligt mycket längre. Det som gör mig glad kan vara synen av en fjäril, havet, stranden, fina vänner, familjen, att få vandra ensam genom naturen, lyssna på koltrastens sång, ett roligt skämt, god mat, välkomnande kollegor, när himlen skiftar i rosa, lila, rött och gult vid solnedgången, musik, ett leende, en komplimang, färger, fullmånen, blixt och dunder och mycket, mycket mer. Vad lustigt att jag ändå lyckas fastna på den korta listan. Det är ju som att välja jobbet med sämst förutsättningar.

Mottot för hösten får helt enkelt bli just det, skit i det. Om en bilist fördröjer min cykelfärd genom att låta bli att indikera sin kommande sväng med att blinka så ska jag skita i det. Om någon särskriver på Facebook, så ska jag skita i det. Om någon tar sista mjölken och sedan låter paketet stå kvar i kylen, så skiter jag i det. Om jag får en fågelskit i huvudet, så skiter jag i det. Det jag ska göra i stället är att notera vad som händer men sedan flytta över min uppmärksamhet på något annat som är mer positivt. För varför ska jag låta mig grämas över något jag inte kan rå på?

Potentiella irritationsmoment kommer alltid att finnas, men jag bestämmer själv om jag ska låta dem göra mig irriterad eller inte. Samma sak är det med det glädjande, för likväl som jag kan välja att ge mig själv dåliga vibbar när jag ser folk lyssna på musik som inte faller mig i smaken kan jag istället bli glad över att personen i fråga verkar njuta. Det är inte bara för min skull, utan även för mina nära. För vem tycker det är trevligt med någon i sin närhet som bär på negativ energi, den läcker så lätt ut.

Lev väl!

http://video.stumbleupon.com/stumbler/MouseSB/tag/fantasy-arts/

I stort sett alla har dem. Och de är personliga, ingen kan ta mina sexfantasier ifrån mig. Jag har haft uppfattningen om att dessa fantasier utgår från mig själv, de behöver inte vara unika men jag vill ändå tro att det inte finns någon annan som bestämmer över dem. Bara jag själv! Så läste jag en artikel i DN , publicerad 11/7 2011, om en studie av porrsurfande där man kartlagt människors fantasier (Porrsurfandet avslöjar fantasierna). Studien visar att trenderna kring vad som är mer eller mindre populärt varierar mellan länderna. Svenskarna konsumerar främst mainstreamporr medan engelsmän föredrar smisk och mormorsporr. Ska vi svenska då aldrig sticka ut i någon fråga? Vad min underbara hjärna nu hakat upp sig på är frågan om jag inte ens har kontroll och bestämmer över mina egna fantasier? Jag har själv genom livet brottats med samhällets alla pekfingrar kring hur jag borde vara, se ut och vad jag borde sträva mot, och gör det än idag. Ska ju nu även slå mig fri från det sociala trycket kring vad mina fantasier bör innehålla? Nej, det jag inte vet har jag inget ont av i detta läget. Så länge jag själv tror att det är jag som formar dem spelar det ingen roll hur mainstream de än må vara och så länge jag trivs med mina fantasier har jag inget att klaga på.

Varför ska det egentligen vara så dåligt att påverkas av det yttre? Så länge något känns bra och rätt spelar det för mig ingen roll varifrån influenserna kommer, om det så gäller mat, kläder, samtalsämnen, jobb eller fritid. Däremot vill jag slå mig fri från de uppfattningar och uppmaningar som känns fel för mig. Det är dock inte alltid jag känner efter tillräckligt för att ta de rätta besluten. Men visst måste saker gå fel ibland? På så sätt blir jag än mer säker på min sak nästa gång jag råkar ut för en liknande situation.

Så även om mina fantasier är formade av den sociala kontext jag lever i kommer jag fortsätta värna om dem så länge de förgyller mina dagar.

Lev väl!

En gråsugga, liten och förvirrad i en värld fylld av oroligheter, letar sig fram längs stenarna en solskymd eftermiddag i rosenträdgårdens lugna vrå. Människor kommer och går, de doftar på rosorna, men ingen lägger märke till de små krypen som finns några decimeter längre ner och de små krypen lägger själva ingen större vikt vid människorna. Gråsuggan har annat att bekymra sig om. Det mulna vädret till trotts inger föga ro efter veckor av torka och det lilla krypet måste hitta ett fuktig krypin för att inte helt torka ut. Några barn kommer springande över gräset med sikte på den sprakande färgfloran där gråsuggan befinner sig. Ingen ser eller hör, ingen bryr sig om det lilla livet som kämpar mot en tryggare plats för överlevnad. Barnen kommer fram till blommorna och klampar vårdslöst ner allt i sin väg för att nå fram till kronbladen. Ett djupt andetag, en doft, sedan tar leken dem vidare bort, bort mot nya äventyr. Kvar ligger den lilla gråsuggan, orörlig. Ingen kommer att minnas.

/Julia Rothardt

http://cooldesktopbackgroundsx.com/fantasy-backgrounds/two-sides-desktop-wallpaper/

Kom över en gammal Sydsvenska från den sjunde maj i år. Per Bauhn skriver där i att Usama Bin Laden ihop med andra har ”som levande hot mot sin omvärld förverkat sin rätt till liv och fysisk integritet, och vi är inte skyldiga att ta den minsta risk för egen del för att de ska slippa att komma till skada när vi bekämpar dem.”

Min första tanke var klassikern; ”ska vi verkligen sänka oss till samma nivå?” Men har Bauhn kanske rätt? Blir jag då bara en annan ”naiv formalist”? Det låter ju inte heller helt bra att vara så bunden vid sina normer och principer att dessa går före oavsett vad. Ska jag då även avslöja var offret befinner sig när den som vill mörda honom frågar för att jag bestämt mig för att aldrig ljuga?

Men måste jag ta ställning i frågan om det var rätt att döda Bin Laden eller inte? Lyssnar jag till vad andra har att säga så har det genom historien visat sig ge flest positiva effekter eller resultat om man ställer den jagade inför rätta istället för att direkt döda.

Så vad tycker jag?

Ta sig friheter att bryta mot lagar? Vart ska det då sluta? Diskussioner som denna måste ändå föras. Att kalla de som ifrågasätter mordet för naiva formalister tycker jag inte är rättvist. Den vise måste kunna se till både den ena sidan och än den andra. Att vara så starkt övertygad åt andra hållet skulle då lik väl kunna ses som naivt enligt min mening.

Många gånger har jag hört att svenskarna är fega och aldrig vågar ta ställning och jag kan själv ställa mig i raden av de som uttalat dessa ord. Men måste det då vara något negativt? Som jag ser det har vi det bra i Sverige, så bra att många svenskar glömt bort vad det innebär att ha rättigheter att kämpa för. Om jag vänder på det, är alla de människor och länder som tar ställning mot varandra och ibland till och med krigar mot varandra bättre, just för att de har tagit en ställning? Lika ofta som jag hör att svenskarna är mesiga, minst lika ofta tycker jag att människor är naiva. Jag tror som jag skrivit ovan, att den vise är den som kan vrida och vända, se saker från olika sidor och inte alltid ta parti. Men med det är inte sagt att det aldrig finns en sida att välja.

Att vara naiv är nog sällan en medveten inställning, men hur skönt det än må vara att vara just lite naiv ibland, så tillhör den ej de mest eftertraktade egenskaperna.

Lev väl!