Blackbird.

 

 

Månen lyser på midnattshimlen över hustaken liksom ett och annat fönster. Människorna har börjat krypa ner under sina täcken med eller utan vetskapen om detta magnifika skådespel som utspelar sig i mycket långsamt tempo där utanför. Det är något magiskt över månen. Det där klotet på en nattsvart himmel. Skenet gulnar och små tunna moln syns framför som beslöjade jungfrur. Varulvarna ylar och vampyrerna drar sig tillbaka. Allt annat är tyst. Det är jag och månen, ljuspunkten som guidar mig i mörkret. Jag, ett villebråd som har svårt att slita blicken från ovan men som känner vittring av faran långt borta. Det högsta huset med dess liderliga former vrider sig om mig i ett försök att beskydda. Men månen går ej att släcka och varulven hinner ikapp. Ett rytande oväsen når mitt öra och månen kämpar hopplöst för att nå min innersta kamplystnad, men det är för sent. Ögat får en glimt av ett par vita tänder som borrar sig in i dess mörka päls, sedan blir allt svart.