Blackbird.

http://cooldesktopbackgroundsx.com/fantasy-backgrounds/two-sides-desktop-wallpaper/

Kom över en gammal Sydsvenska från den sjunde maj i år. Per Bauhn skriver där i att Usama Bin Laden ihop med andra har ”som levande hot mot sin omvärld förverkat sin rätt till liv och fysisk integritet, och vi är inte skyldiga att ta den minsta risk för egen del för att de ska slippa att komma till skada när vi bekämpar dem.”

Min första tanke var klassikern; ”ska vi verkligen sänka oss till samma nivå?” Men har Bauhn kanske rätt? Blir jag då bara en annan ”naiv formalist”? Det låter ju inte heller helt bra att vara så bunden vid sina normer och principer att dessa går före oavsett vad. Ska jag då även avslöja var offret befinner sig när den som vill mörda honom frågar för att jag bestämt mig för att aldrig ljuga?

Men måste jag ta ställning i frågan om det var rätt att döda Bin Laden eller inte? Lyssnar jag till vad andra har att säga så har det genom historien visat sig ge flest positiva effekter eller resultat om man ställer den jagade inför rätta istället för att direkt döda.

Så vad tycker jag?

Ta sig friheter att bryta mot lagar? Vart ska det då sluta? Diskussioner som denna måste ändå föras. Att kalla de som ifrågasätter mordet för naiva formalister tycker jag inte är rättvist. Den vise måste kunna se till både den ena sidan och än den andra. Att vara så starkt övertygad åt andra hållet skulle då lik väl kunna ses som naivt enligt min mening.

Många gånger har jag hört att svenskarna är fega och aldrig vågar ta ställning och jag kan själv ställa mig i raden av de som uttalat dessa ord. Men måste det då vara något negativt? Som jag ser det har vi det bra i Sverige, så bra att många svenskar glömt bort vad det innebär att ha rättigheter att kämpa för. Om jag vänder på det, är alla de människor och länder som tar ställning mot varandra och ibland till och med krigar mot varandra bättre, just för att de har tagit en ställning? Lika ofta som jag hör att svenskarna är mesiga, minst lika ofta tycker jag att människor är naiva. Jag tror som jag skrivit ovan, att den vise är den som kan vrida och vända, se saker från olika sidor och inte alltid ta parti. Men med det är inte sagt att det aldrig finns en sida att välja.

Att vara naiv är nog sällan en medveten inställning, men hur skönt det än må vara att vara just lite naiv ibland, så tillhör den ej de mest eftertraktade egenskaperna.

Lev väl!

Vad mycket svenska män och kvinnor har uppfunnit! Pacemakern, bilbältet, säkerhetsstickan, Tetra Pak, skiftnyckeln, dynamit och mycket mer. Det är inte annat än att jag kan känna lite stolthet. Men tankarna vandrar lätt vidare, för visst är det inte enbart svensken jag är stolt över, utan hela mänskligheten? Vad fantastisk människan är som kan komma på de mest häpnadsväckande saker för att hjälpa till i våra liv med allt från att rädda liv till att undersöka yttre rymden.

Men, ofta faller det tillbaka på jämförelser och den där tävlan om prestige. Personer och även länder bråkar om vem som var först och vem som kommit på bäst och flest saker. Vem var först med att upptäcka Amerika? Leifur Eiríksson eller Cristóbal Colón? För exemplet faller det nog snarare tillbaka på vad vi faktiskt menar med “upptäckt”. Samma sak med boktryckarkonsten som så ofta tillskrivs Johannes Gutenberg när den från början egentligen inlånats från Kina. Så varför denna besatthet i att någon eller ett land måste tillskrivas uppfinningen över huvudtaget? Är det inte bara fantastiskt att människan är kapabel till att komma på så mycket? Att hon uppfunnit elden, hjulet, kikaren, mediciner, datorer och internet m.m? Om man som född svensk vuxit upp i Indien, utbildat sig i Israel och sedan bosatt sig i Indonesien för att där jobba klart med en idé som grott sedan länge och som visar sig vara en sensation för mänskligheten, vilket land ska då ta åt sig äran över detta?

Men nog finns det något lockande med att få stå för äran? Det blir till en stolthet som hela landet kan luta sig tilbaka mot för att därigenom känna gemenskap och identitet. Jag tror det där med identitet är viktigare än vad många vill kännas vid. Jag behöver något att vara stolt över och något att identifiera mig med. Traditioner, saker, mat med mera. Känner jag igen mig så känner jag mig trygg och visst är det en skön känsla? Kanske jag ändå borde hålla fast vid den där stoltheten över vad svenskarna åstadkommer och vad min svenska flagga står för, heja friskt när vi spelar fotboll och fira jul, om inte för Jesus så för känslan av att känna igen mig och få känna mig som hemma?

Jag är säker på att jag inte är ensam om att vilja känna trygghet genom att få fira högtider på mitt vis och vara stolt över mitt land och vad människorna där i åstadkommit och kämpat för. Och hur roligt är det inte att denna mångfald av identiteter som världen har att erbjuda finns representerad bara runt hörnet? Tänk om vi alla kunde bjuda in varandra och visa hur det brukar vara hos mig och dig och dig. Det skulle aldrig ta slut, det skulle alltid finnas något nytt att uppleva. Så även om jag håller fast vid min stolthet vill jag även ta del av andras.

Lev väl!

Ritesh Deshmukh helping old man

Jag bör glädjas med andra över deras lycka, inte blir bitter och avundsjuk.

Jag bör lyssna på den som vänder sig till mig för tröst, inte prata om mina egna bekymmer.

Jag bör ha tålamod för den som behöver lite extra tid, inte bli irriterad och stressad.

Jag bör förlåta, inte vara långsint.

Jag bör glädja mig över det jag har, inte jämra mig över det jag saknar.

Jag bör hjälpa där jag kan, inte vända ryggen till.

Det som är, är inte alltid vad det borde vara. Jag bör fundera mer över detta och inte blint följa det som är bara för att det står så i manualen. I nazismens Tyskland fanns barnböcker som förespråkade jubel vid fördrivandet av judar och i skolan blev eleverna särbehandlade beroende på “ras”. "Det är ju så det är" sa kanske någon? Men tänk om fler hade funderat över om det verkligen var så det borde vara...?

Lev som du borde leva!

På DN.se kunde vi den 1 juni läsa att en kille från Afrika slagit till en klasskamrat efter att denne föreslagit att han skulle spela slav i ett rollspel rörande slavhandeln. Dagen innan hade något skrivit på klassrummets stora datorskärm att ”neger är lika med slav”. Invandrarkillen fick 20 timmars ungdomstjänst för misshandel. Men vad hände med de andra? Naturligtvis får man inte slåss. Men vart tog diskussionen kring psykisk misshandel vägen? Vilket är värst? Vem kommer brottas med misshandeln längst, han som blev utsatt för den psykiska misshandeln i flera dagar eller han som fick en smäll en gång av den han mobbat?

Tyvärr är den psykiska misshandeln svår att nå. Den som blir utsatt har sällan några bevis och står lätt ensam med kampen om att ta sig upp till ytan igen. Lagen må ha lättare att fälla den som använder fysiskt våld, men det gör inte det psykiska våldet mindre skadligt. Jag tycker det är viktigt att prata om detta och ta det på allvar. Finns det några tecken på att någon blir illa eller fel behandlad så måste vi reagera och inte minst agera! Vi får inte glömma bort de som tidigare blivit eller fortfarande blir utsatta för det psykiska våldet oavsett vem som fälls i rättssalen. De behöver också stöd och liksom den fysiskt misshandlade måste även de bli erkända som offer.

Det spelar kanske ingen roll vilken typ av  misshandel som är värst, för vem kan mäta människors olika känslor och mående? Alla har vi rätt till våra tankar och känslor, ingen kan bestämma att jag inte borde må dåligt eller tvärt om. Det viktiga är att inte glömma bort någon, ingen ska behöva bli utsatt för våld oavsett om det är fysisk eller psykiskt.

Lev väl!

Läste en artikel på Sydsvenskan idag där TT rapporterade om en skottlossning som ägt rum i Arizona. De avslutar med att skriva att ”En av de döda var advokat”. Men vad med de andra fyra? Var någon trebarnsmor, uteliggare eller en ungdomstränare för knattelag kanske? Och skulle det då inte vara lika allvarligt att döda en av dem som att döda en advokat, även om de andra kanske lämnade fler sörjande efter sig? Nej, jag tycker inte människovärde kan sättas upp på en lista för jämförelse.

Även om det inte alltid är lätt att verkligen se allas lika värde så bör det väl bli ganska uppenbart när tankarna kommer på pränt? Jag är absolut inte felfri, visst dömer jag hunden efter håren ibland, men ack vad jag fått äta upp dessa fördomar som min hjärna producerar. Och skönt är väl det! Det är samtidigt en stärkande känsla att få vederlägga mig själv och så bli påmind om att vi alla har en historia, ett liv och en bakgrund att berätta om. Denna gör oss till dem vi är och oavsett om de är tragiska, lyckliga, hemska, alldagliga eller mer eller mindre inspirerande så är de ändå alla unika och värdefulla.

Jag måste fortsätta se människor jag möter, ser och läser om som lika värdefulla oavsett den rycksäck de bär på. Det är vi, alla, som utgör och bestämmer hur världen vi lever i ska se ut.

Lev väl!