Sexfantasier.
http://video.stumbleupon.com/stumbler/MouseSB/tag/fantasy-arts/
I stort sett alla har dem. Och de är personliga, ingen kan ta mina sexfantasier ifrån mig. Jag har haft uppfattningen om att dessa fantasier utgår från mig själv, de behöver inte vara unika men jag vill ändå tro att det inte finns någon annan som bestämmer över dem. Bara jag själv! Så läste jag en artikel i DN , publicerad 11/7 2011, om en studie av porrsurfande där man kartlagt människors fantasier (Porrsurfandet avslöjar fantasierna). Studien visar att trenderna kring vad som är mer eller mindre populärt varierar mellan länderna. Svenskarna konsumerar främst mainstreamporr medan engelsmän föredrar smisk och mormorsporr. Ska vi svenska då aldrig sticka ut i någon fråga? Vad min underbara hjärna nu hakat upp sig på är frågan om jag inte ens har kontroll och bestämmer över mina egna fantasier? Jag har själv genom livet brottats med samhällets alla pekfingrar kring hur jag borde vara, se ut och vad jag borde sträva mot, och gör det än idag. Ska ju nu även slå mig fri från det sociala trycket kring vad mina fantasier bör innehålla? Nej, det jag inte vet har jag inget ont av i detta läget. Så länge jag själv tror att det är jag som formar dem spelar det ingen roll hur mainstream de än må vara och så länge jag trivs med mina fantasier har jag inget att klaga på.
Varför ska det egentligen vara så dåligt att påverkas av det yttre? Så länge något känns bra och rätt spelar det för mig ingen roll varifrån influenserna kommer, om det så gäller mat, kläder, samtalsämnen, jobb eller fritid. Däremot vill jag slå mig fri från de uppfattningar och uppmaningar som känns fel för mig. Det är dock inte alltid jag känner efter tillräckligt för att ta de rätta besluten. Men visst måste saker gå fel ibland? På så sätt blir jag än mer säker på min sak nästa gång jag råkar ut för en liknande situation.
Så även om mina fantasier är formade av den sociala kontext jag lever i kommer jag fortsätta värna om dem så länge de förgyller mina dagar.
Lev väl!
Osynlig.
En gråsugga, liten och förvirrad i en värld fylld av oroligheter, letar sig fram längs stenarna en solskymd eftermiddag i rosenträdgårdens lugna vrå. Människor kommer och går, de doftar på rosorna, men ingen lägger märke till de små krypen som finns några decimeter längre ner och de små krypen lägger själva ingen större vikt vid människorna. Gråsuggan har annat att bekymra sig om. Det mulna vädret till trotts inger föga ro efter veckor av torka och det lilla krypet måste hitta ett fuktig krypin för att inte helt torka ut. Några barn kommer springande över gräset med sikte på den sprakande färgfloran där gråsuggan befinner sig. Ingen ser eller hör, ingen bryr sig om det lilla livet som kämpar mot en tryggare plats för överlevnad. Barnen kommer fram till blommorna och klampar vårdslöst ner allt i sin väg för att nå fram till kronbladen. Ett djupt andetag, en doft, sedan tar leken dem vidare bort, bort mot nya äventyr. Kvar ligger den lilla gråsuggan, orörlig. Ingen kommer att minnas.
/Julia Rothardt
