Ett leende.
google.com
Solen går ner en underbar afton och ger åskådarna ett fantastiskt skådespel av rosa, violett, orange, rött och gult. En kvinna. En vacker kvinna står med ryggen mot de andra och försöker ta in allt det ljuvliga i stunden. Hon ler. Det var inte igår, inte heller föregående vecka eller i fjol som hon själv för första gången såg dagens ljus och inte heller har hon något minne av den dagen. Men den är sann och tack vare denna dag har världen i och runtomkring henne fått en egen form. En form skapad av otaliga möten; varma, ömma, ärliga, kalla, intima, hjärtliga, otäcka och lustfyllda varvade med tårar av glädje, sorg, oro, smärta och lycka. Ja, genom livet har hon formats likt vågorna formar havets stenar. Och vore det inte för denna dag, skulle hon inte stå här nu, med ett leende på läpparna. Solens strålar syns inte längre men ännu omges hon av en värme, en annan sorts värme. När hon vänder sig om får hon syn på denna värme. Det är kärleken, och hon är inte den enda som ler.
/Julia Rothardt
