En klapp på axeln.
När gav du dig själv senast en klapp på axeln? Det finns så mycket jag borde sträcka på mig för, men jag glömmer lätt bort det. Oftast är det lättare att klappa min nästa på axeln och ge beröm för ditten och datten. Eller, gör jag verkligen det? Det är nog lätt att känna avund mot sin nästa som det går bra för, vilket är ganska tragiskt. Om jag inte kan känna glädje för mina medmänniskor vad är jag då själv för medmänniska. Kan jag över huvud taget kalla mig för medmänniska? Kanske motmänniska passar bättre?
En del av Siddharta Gautamas (Buddha) väg mot nirvana var just känslan av medlidande för allt liv runtomkring. Han mindes att han som liten satt i skuggan medan de vuxna skulle slå gräset. Plötsligt kände han ett starkt medlidande med alla kryp som kunde tänkas finnas i gräset och som skulle gå ett tragiskt öde till mötes. Detta medlidande övergick sedan till glädje, inte en glädje för de små krypen utan en glädje över att själv kunna känna med och för så många andra. Han hade omedvetet som ett litet barn gått in i en slags djupmeditation. Lika väl som det är eftersträvningsvärt att känna medlidande för sin nästa är det även eftersträvningsvärt att glädjas för dem och jag kan inte annat än att hålla med Buddha om det. Att kunna glädjas åt och med andra är en egenskap jag vill odla hos mig själv. Jag vet själv hur glad jag blir när någon kommer fram och ”bara” ger en komplimang, tänk då att själv får ge upphov till någon annans glädje – det blir ju dubbel glädje. Men jag vill även kunna glädja mig själv.
Generellt är det nog ganska lätt att se missarna som något negativt, men som Stefan Einhorn skriver i sin bok Vägar till visdom så bör vi även klappa oss själva på axeln för de snedsteg vi gör. Genom dem kan vi få nya erfarenheter och komma ett steg längre mot den visdom vi söker. Så om jag bara omvärderar mitt sätt att tänka kan jag glädjas över så mycket mer än vad jag normalt gör.
Många gånger är missarna inte bara saker som ger nya lärdomar, utan även det vi kan minnas som framgångar i framtiden. Några exempel på det finner vi i Missarna med Wille Crafoord:
Lev väl!
