Blackbird.

Ibland är de bara för många. Jag försöker ducka när bollarna flyger genom luften, röster från olika håll säger att jag ska fånga, men det går för fort. Det gör ont när de träffar kroppen och på en del ställen börjar blåmärken synas. Vill bara skrika högt att de alla ska ge fan i mig. Kasta på någon annan! Men de bara skrattar. Jag gör mitt yttersta för att fånga så många jag kan, försöker hitta tekniken, men ändå slinker några igenom. Vet inte vad som är värst, att jag inte lyckas fånga eller att de jag inte fångar träffar mig och gör ont? Eller är det kanske att det var jag själv som bad dem kasta från allra första början? Nog har jag en del att lära.

Sov gott!

http://www.barnboksprat.se/tag/akin-duzakin/

Tunga steg närmar sig tveklöst utanför, denna kyliga decemberdag. Det är svart. Det drar. Golvet knarrar till följd av stegen och den annars så lugna natten har blivit utbytt mot en stormig morgon. Nyligen rådde lugnet där inne, i hennes vrå. Helt ensam med tankarna och ingen som kan skada. Men nu växer oron inombords och sköljer igenom kroppen likt en växande våg. Så länge han inte är där, inte hörs och inte syns, lägger sig vågen igen och då spelar det ingen roll om hon är här eller någon annan stans, bara han är borta. Hårda nävar slår mot dörren och hon sluter ögonen i ett försök att tvinga sitt minne tillbaka till den lugna natten då doften av regn trängde in genom förfallna väggar. Men det hjälper inte. Dörren slits upp, hon har gjort fel och måste agas, bara så kan hon lära. Och hon vill så gärna, bara hon visste vad.

/Julia Rothardt