Blackbird.

Det där med att lyssna har jag skrivit om förr. Jag jobbar hårt med att bli bättre och inte låta mig distraheras för mycket av annat runt omkring eller tankar som rör runt det i huvudet för mig. Ibland får jag be personen jag talar med att upprepa sig för att verkligen vara med på noterna. Men hellre det än att nicka och le utan att verkligen förstå. Vad jag kommit underfund med när jag pratat med och lyssnat på olika personer är det där vi egentligen vet, att alla historier har två sidor.

Det handlar inte om att jag inte litar på vad den ena säger, den berättar hur den har upplevt något med känslor och intryck och det är naturligtvis rätt för den personen. Men när jag sedan frågar någon annan om samma sak så har denna en annan uppfattning, andra känslor och andra tolkningar.

Undrar hur många jag har svikit genom att enbart lyssna på ena örat? För visst finns det gånger där jag inte bemödat mig med att även lyssna på det andra. Med det har jag, tyvärr, inte givit den andra sidan en rättvis chans. Visst, det är inte alltid möjligheten finns till att höra alla sidors versioner men jag kan i alla fall ha med mig att de ändå finns.

Lev väl!

Där borta, där borta ser jag ljuset. Himlen ser klar ut och molnen lyser i rosa, gult och rött av solens strålar. Där borta. Över mitt huvud väller dock mörka moln fram likt en gigantisk våg över haven. Jag känner mig liten och maktlös. Maktlös inför de enorma krafter som blottar sig där uppe. En ursinnigt missuppfattad Beelzebub har väckts till liv och drar nu fram med sin vrede över Jorden. Regndropparna smattrar hårt mot rutorna men lyckas inte dränka mullrandet. Blixt efter blixt. De höga knallarna som följer får rutorna att skaka. Det är så vackert att se och höra men samtidigt så skrämmande. Jag fascineras av detta skådespel, som en kamp mellan det onda och det goda utan att jag egentligen vet vem som är vem. Är det kanske så i det verkliga livet, att skenet bedrar? Det som först verkar ont kanske även har en godare sida när väl allt kommer omkring och vice versa? Jag fortsätter att beskåda himlen och njuter av Beelzebubs häftiga framfart. Snart är han borta igen.

/Julia Rothardt

En vriden torso konkurrerar med månen en sval natt i maj månad. De enda som ser är råttorna. Råttornas konkurrenter har sedan länge fördrivits av stadens vilddjur och nu dansar de likt oberörda oskulder på borden varpå de njuter av resterna som människor lämnat efter sig samtidigt som de skådar mot skyn. Vem kommer att vinna? Ett väldigt moln ses närmar sig från fjärran. Det brer ut sig och syns snart som ett väldigt sängtyg vilket är på väg att bädda in jorden inför natten. Torson står kvar, oberörd. Månen ser uppgivet hur det väldiga bolstret närmar sig. Men hur mycket månen än anstränger sig finns det inget slut på allt dun som väller fram över himlakroppen. Bolstrets kanter lyses upp av de sista tappra stålarna från månljuset, men förgäves. Råttorna applåderar och bugar inför den väldiga torson som slutligen besegrat den föråldrade månen. De slickar bort resterna från nosen och beger sig hemåt, tillbaka till stadens kloaker för att vila ut sig inför nästa kamp. Ingen annan hör eller ser, nattens varelser kan ännu gå ostörda.

Jag står i en kyrka och lyssnar på när de närvarande lydigt i kör uttalar trosbekännelsen. Det inte så smickrande ordet "sekt" svävar förbi inuti mitt huvud och jag undrar om de alla funderat över vad de själva säger och om de tror på allt däri? Så många som säger samma sak samtidigt som de förmodligen har olika definitioner, tolkningar och känslor inför dessa textrader.

Ibland kan jag känna en form av avund till de som är övertygade, övertygade om att det finns något mer, något gott som jag kan luta mig tillbaka mot. Jag föreställer mig att det skulle kunna inge en form av trygghet och en känsla av att aldrig vara ensam och samtidigt skönt att “veta” istället för gå och fundera. Men hur känner den kristna själv? Det är lätt för mig att måla upp de där föreställningarna, men precis som någon sa att jag inte kan träffa två judar som tänker lika så kan jag nog inte heller träffa två kristna som gör det.

Oavsett, går det överhuvud taget att förstå en relation till något gudomligt om man inte tror på det själv? Jag måste helt enkelt fortsätta ställa frågor till de jag möter. Bara så kan jag komma närmare ett svar på mina frågor, eller rättare sägt komma närmare alla de miljoner svar som kan tänkas finnas. Men jag hoppas samtidigt att dessa möten blir ömsesidiga. För likväl som jag är intresserad av hur andra tänker kring sin tro så hoppas jag att de i sin tur är intresserade av hur jag tänker kring min.

Lev väl!

http://fashionablygeek.com/t-shirts/pinatas-revenge-t-shirt/

Visst har de flesta hört uttrycket ”hämnden är ljuv”? Jag har många gånger frestats till att vilja ge igen, gärna med samma mynt. När någon betett sig, vad jag ansett vara, illa mot mig har den där tanken om hämnd svävat förbi. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Bushs hjärna var direkt inställd på hämnd efter elfte september och idag uppmanar Kaddafi med anhängare till hämnd mot FN för dödandet av sin son. Hämnd i historien är ett ständigt återkommande inslag, ett exempel på vad vi aldrig verkar lära oss av hur ofta det än slutat illa (eller inte slutat ännu).

Jag tycker inte det fel att tänka tanken. För som min senaste guru, Stefan Einhorn, skriver så är det inte tanken som räknas, alla tänker vi onda tankar ibland, utan det är handlingen. I stundens hetta och påföljande tid av ältande kan tankarna om hämnd växa och växla om vart annat, men det är först då jag agerar på dem som jag själv tar ställning till vem jag vill vara. För vem är jag att döma personen som för stunden gjort något fel eller olämpligt om jag själv medvetet gör samma sak? Ibland kanske till och med den där illgärningen inte alls var illa menad. Vilket fall som helst är det något jag vill tillföra min lista av egenskaper att odla. När tanken om hämnd eller liknande åter dyker upp i mitt huvud ska jag försöka ta ett steg tillbaka och fundera över vem jag är och hur jag utefter det borde handla i situationen. Stefan Einhorn tar i sin bok Konsten att vara snäll upp ett exempel på en sådan situation:

”För en tid sedan talade jag med en vän vars mamma hade blivit svårt sjuk. Hon ringde honom varje dag och bad om hjälp med olika saker. Ibland gjorde han henne motvilligt till viljes, men lika ofta sade han nej. När jag frågade honom varför han inte hjälpte henne förvreds hans anletsdrag och han svarade med avsky i rösten: ’Jag har behövt henne i många år, men hon har aldrig brytt sig om mig. Min mamma har alltid satt sina behov framför mina. Men nu när hon behöver mig så finns jag plötsligt till. Varför ska jag ställa upp för henne när hon aldrig har gjort det för mig?’ Han tittade ilsket på mig. Jag svarade: ’Kanske för att det sista du vill är att vara som din mamma.’” (s. 87)

Varför inte skrota det där gräsliga uttrycket? Hämnden är långt ifrån ljuv.

Lev väl!

Hittad på: sjokapten.blogg.se

Varifrån kommer den där rädslan för andra kulturer och det som är nytt? Carl Rudbeck skriver i dagens Sydsvenskans I Brännpunkten om de populistiska partierna som trätt fram på den europeiska arenan, så som Sverigedemokraterna. Han ser dem som ett symtom på en sjukdom vars orsak kan ligga i att etablerade partier misslyckats i vissa frågor och menar att populisterna  ”tenderar att betrakta omvärlden som ett hot, inte som en möjlighet.”

Vårt land har genom historiens lopp kommit i kontakt med många olika kulturella yttringar vilka har bjudits in och med sikt smälts samman med det som innan var. Länge såg vi med beundran mot öst. Som exempel kan nämnas att Gustav III talade om att han ville införa kinesiskt statsskick. Allt har dock inte välkomnats med öppna armar och ibland har det tagit tid innan det blivit en del av vardagen, men tack vare alla nya influenser är vi just där vi är idag. Så vad skulle hände om vi stängde av, om vi inte tillät något nytt att komma in? Vi kan gå till historien och titta på vad som hänt tidigare. Kina blir väl ett bra exempel då de själva länge var överlägsna andra civilisationer så som vi anser oss vara överlägsna resten av världen idag? Kina har bidragit med uppfinningar som boktryckarkonsten, kompass och krut och på 1700-talet ansåg de sig ha uppfunnit så mycket (som vi tagit del av idag) att de slog sig till ro och stängde dörrarna. Men vad hände sedan när européerna bankade på porten? Då de inte fått några nya influenser hade tiden näst intill stått still, de hade levt i sin bubbla och inte förstått att utvecklingen inte går att stoppas vare sig de vill vara en del av den eller inte. Helt plötsligt var de inte längre i framkanten utan blev tvungna att försöka springa ikapp. Och hur lätt är det att springa ikapp någon annan när du blivit så skröplig att du måste halta fram samtidigt som de andra kör i fräsiga bilar? Nej, Kina fick det inte lätt. Så vad är det som får dagens, för att använda Rudbecks ord, populister att tro att vi ska kunna utvecklas vidare och fortsätta vara en del av det globala etablissemanget om vi bäddar in Sverige och övriga Europa i en skyddad vagga? Det handlar inte bara om den hårda utvecklingen med de tekniska framstegen utan även om den mjuka humanistiska, rörande människan och hennes värde.

Vem har lärt oss att förakta andra människor, att se ner på andras sätt att leva, eller att säga att andra gör fel? Föräldrar, släktingar, vänner, skola, samhället? Jag har i tidigare inlägg citerat Dalai Lama om att se vår fiende som en källa till att själva växa. Varför ska det vara så svårt? I Bibeln står det att vi inte ska döma andra för hur de lever, det som är rätt för mig i min tro behöver inte vara rätt för min nästa i dennes tro. Paulus må här i Romarbrevet tala om olika sätt att tro inom kristendomen men då islam sedermera uppstod under samma gud bör steget inte vara långt att även inkludera dem i uttalandet. Och vart har Jesus budskap om kärlek till sin nästa tagit vägen? Jag behöver inte vara religiöst troende för att tycka att många budskap inom de kända religionerna är bra, men jag behöver tro på mänskligheten för att kunna leva efter dem. Om jag tror att andra vill mig illa, vad tror de då om mig? Även om vi krockar och inte alltid har samma åsikter vill jag ändå tro att vi alla vill väl i första hand. Med detta är inte sagt att jag ursäktar allt som människor gör, men jag måste akta mig för att generalisera ett faktiskt problem till att inbegripa ett helt folk eller en hel religion.

Jag lyssnar ibland på Ring P1 och där var idag en person som ställde sig kritisk till islam för att direkt därpå sätta punkt. Vad härligt det hade varit om någon ringde in och istället tog det ett steg längre, stod för sin rädsla men samtidigt efterfrågade mer information för att kunna få en mer rättvis bild och förståelse. En rädsla för nytt behöver inte vara fel, jag vill ju se om mig själv och mina nära så jag inte äter första bästa svampen i skogen för att sedan insjukna och dö. Men när jag låter rädslan i sig ta överhand och styra mitt agerande har jag tappat kontrollen över mig själv. Den sunda rädslan bör istället leda till ett sökande på svar, svar på vad det egentligen är jag är rädd för och huruvida denna rädslan är rationell eller inte. För ser jag som ovan nämnt till historien så har jag just nya influenser att tacka för så mycket som demokrati, mänskliga rättigheter, språk och vård med mera. Så istället för att sätta punkt vid rädslan och hitta någon annan syndabock än mig själv bör jag konfrontera den. Hur ska jag komma över min fobi för spindlar om jag aldrig vågar möta dem?

Lev väl!