Tur och otur.
Jag fick mig en rolig läsning igår när jag kom över boken Lagom – sanningar och myter om det vi kallar svenskt av Johan Tell. I denna bok stod det bland annat att 29% av svenskarna anser att de ofta har tur. Hur han kommit fram till denna siffra framkommer inte, men min första tanke var; vad lustigt, för det vet vi väl att tur egentligen inte existerar? Men gör vi det? Och, är det så?
Det där med tur har jag funderat över många gånger. Särskilt efter att en vän till mig ifrågasatte vad jag faktiskt menade när jag sa att jag hade haft tur med något. Jag blev helt ställd. Han själv menade att tur inte existerar och refererade till hur barn kan tänka. Om han och hans dotter inte kommer undan regnet i tid kommer dottern förmodligen inte säga att de hade otur, snarare att det är pappas fel att de inte kommit under tak i tid och att hon istället blivit dränkt av regnet. Efter att ha låtit tankarna snurra lite kring det här med tur och otur så har jag för mig själv kommit fram till min egna tro. Likt min vän tror jag varken tur eller otur tillhör verkligheten, istället tror jag att situationerna då dessa ord kan komma till pass handlar om ren slump eller eget förfarande. Att bilen går sönder är inte otur, utan ett resultat av att jag inte har underhållit den tillräckligt bra eller att den helt enkelt blivit för gammal. Att tacka turen för jobbet är att underskatta sig själv. Det är min egna förtjänst, mina meriter, min erfarenhet, min utbildning, mitt brev och CV och min prestation på intervjun som gjort att jag fått jobbet.
Att luta sig tillbaka mot turen och oturen kan enligt min tro nästan ses som en flykt från det egna ansvaret. Att säga att man har tur är, som ovan nämnt, att underskatta sig själv och att omvänt säga att man har otur är att skylla ifrån sig på något annat. Det kanske handlar om att vi alltid vill ha en förklaring och när vi inte vet vad denna är så tar vi till just tur eller otur? Hur motsägelsefullt det än må vara kommer jag med största sannolikhet fortsätta säga tur och otur ibland. Orden i sig är mycket användbara i de dagliga konversationerna och att alltid vara politiskt korrekt kan bli lite väl drygt. Men att då och då fundera lite djupare över vad jag faktiskt säger och tror eller menar med det kan vara både utvecklande och intressant.
Lev väl!
