Den ljuva hämnden.
http://fashionablygeek.com/t-shirts/pinatas-revenge-t-shirt/
Visst har de flesta hört uttrycket ”hämnden är ljuv”? Jag har många gånger frestats till att vilja ge igen, gärna med samma mynt. När någon betett sig, vad jag ansett vara, illa mot mig har den där tanken om hämnd svävat förbi. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Bushs hjärna var direkt inställd på hämnd efter elfte september och idag uppmanar Kaddafi med anhängare till hämnd mot FN för dödandet av sin son. Hämnd i historien är ett ständigt återkommande inslag, ett exempel på vad vi aldrig verkar lära oss av hur ofta det än slutat illa (eller inte slutat ännu).
Jag tycker inte det fel att tänka tanken. För som min senaste guru, Stefan Einhorn, skriver så är det inte tanken som räknas, alla tänker vi onda tankar ibland, utan det är handlingen. I stundens hetta och påföljande tid av ältande kan tankarna om hämnd växa och växla om vart annat, men det är först då jag agerar på dem som jag själv tar ställning till vem jag vill vara. För vem är jag att döma personen som för stunden gjort något fel eller olämpligt om jag själv medvetet gör samma sak? Ibland kanske till och med den där illgärningen inte alls var illa menad. Vilket fall som helst är det något jag vill tillföra min lista av egenskaper att odla. När tanken om hämnd eller liknande åter dyker upp i mitt huvud ska jag försöka ta ett steg tillbaka och fundera över vem jag är och hur jag utefter det borde handla i situationen. Stefan Einhorn tar i sin bok Konsten att vara snäll upp ett exempel på en sådan situation:
”För en tid sedan talade jag med en vän vars mamma hade blivit svårt sjuk. Hon ringde honom varje dag och bad om hjälp med olika saker. Ibland gjorde han henne motvilligt till viljes, men lika ofta sade han nej. När jag frågade honom varför han inte hjälpte henne förvreds hans anletsdrag och han svarade med avsky i rösten: ’Jag har behövt henne i många år, men hon har aldrig brytt sig om mig. Min mamma har alltid satt sina behov framför mina. Men nu när hon behöver mig så finns jag plötsligt till. Varför ska jag ställa upp för henne när hon aldrig har gjort det för mig?’ Han tittade ilsket på mig. Jag svarade: ’Kanske för att det sista du vill är att vara som din mamma.’” (s. 87)
Varför inte skrota det där gräsliga uttrycket? Hämnden är långt ifrån ljuv.
Lev väl!
