Konfrontera rädslan.
Hittad på: sjokapten.blogg.se
Varifrån kommer den där rädslan för andra kulturer och det som är nytt? Carl Rudbeck skriver i dagens Sydsvenskans I Brännpunkten om de populistiska partierna som trätt fram på den europeiska arenan, så som Sverigedemokraterna. Han ser dem som ett symtom på en sjukdom vars orsak kan ligga i att etablerade partier misslyckats i vissa frågor och menar att populisterna ”tenderar att betrakta omvärlden som ett hot, inte som en möjlighet.”
Vårt land har genom historiens lopp kommit i kontakt med många olika kulturella yttringar vilka har bjudits in och med sikt smälts samman med det som innan var. Länge såg vi med beundran mot öst. Som exempel kan nämnas att Gustav III talade om att han ville införa kinesiskt statsskick. Allt har dock inte välkomnats med öppna armar och ibland har det tagit tid innan det blivit en del av vardagen, men tack vare alla nya influenser är vi just där vi är idag. Så vad skulle hände om vi stängde av, om vi inte tillät något nytt att komma in? Vi kan gå till historien och titta på vad som hänt tidigare. Kina blir väl ett bra exempel då de själva länge var överlägsna andra civilisationer så som vi anser oss vara överlägsna resten av världen idag? Kina har bidragit med uppfinningar som boktryckarkonsten, kompass och krut och på 1700-talet ansåg de sig ha uppfunnit så mycket (som vi tagit del av idag) att de slog sig till ro och stängde dörrarna. Men vad hände sedan när européerna bankade på porten? Då de inte fått några nya influenser hade tiden näst intill stått still, de hade levt i sin bubbla och inte förstått att utvecklingen inte går att stoppas vare sig de vill vara en del av den eller inte. Helt plötsligt var de inte längre i framkanten utan blev tvungna att försöka springa ikapp. Och hur lätt är det att springa ikapp någon annan när du blivit så skröplig att du måste halta fram samtidigt som de andra kör i fräsiga bilar? Nej, Kina fick det inte lätt. Så vad är det som får dagens, för att använda Rudbecks ord, populister att tro att vi ska kunna utvecklas vidare och fortsätta vara en del av det globala etablissemanget om vi bäddar in Sverige och övriga Europa i en skyddad vagga? Det handlar inte bara om den hårda utvecklingen med de tekniska framstegen utan även om den mjuka humanistiska, rörande människan och hennes värde.
Vem har lärt oss att förakta andra människor, att se ner på andras sätt att leva, eller att säga att andra gör fel? Föräldrar, släktingar, vänner, skola, samhället? Jag har i tidigare inlägg citerat Dalai Lama om att se vår fiende som en källa till att själva växa. Varför ska det vara så svårt? I Bibeln står det att vi inte ska döma andra för hur de lever, det som är rätt för mig i min tro behöver inte vara rätt för min nästa i dennes tro. Paulus må här i Romarbrevet tala om olika sätt att tro inom kristendomen men då islam sedermera uppstod under samma gud bör steget inte vara långt att även inkludera dem i uttalandet. Och vart har Jesus budskap om kärlek till sin nästa tagit vägen? Jag behöver inte vara religiöst troende för att tycka att många budskap inom de kända religionerna är bra, men jag behöver tro på mänskligheten för att kunna leva efter dem. Om jag tror att andra vill mig illa, vad tror de då om mig? Även om vi krockar och inte alltid har samma åsikter vill jag ändå tro att vi alla vill väl i första hand. Med detta är inte sagt att jag ursäktar allt som människor gör, men jag måste akta mig för att generalisera ett faktiskt problem till att inbegripa ett helt folk eller en hel religion.
Jag lyssnar ibland på Ring P1 och där var idag en person som ställde sig kritisk till islam för att direkt därpå sätta punkt. Vad härligt det hade varit om någon ringde in och istället tog det ett steg längre, stod för sin rädsla men samtidigt efterfrågade mer information för att kunna få en mer rättvis bild och förståelse. En rädsla för nytt behöver inte vara fel, jag vill ju se om mig själv och mina nära så jag inte äter första bästa svampen i skogen för att sedan insjukna och dö. Men när jag låter rädslan i sig ta överhand och styra mitt agerande har jag tappat kontrollen över mig själv. Den sunda rädslan bör istället leda till ett sökande på svar, svar på vad det egentligen är jag är rädd för och huruvida denna rädslan är rationell eller inte. För ser jag som ovan nämnt till historien så har jag just nya influenser att tacka för så mycket som demokrati, mänskliga rättigheter, språk och vård med mera. Så istället för att sätta punkt vid rädslan och hitta någon annan syndabock än mig själv bör jag konfrontera den. Hur ska jag komma över min fobi för spindlar om jag aldrig vågar möta dem?
Lev väl!
