Blackbird.

Där borta, där borta ser jag ljuset. Himlen ser klar ut och molnen lyser i rosa, gult och rött av solens strålar. Där borta. Över mitt huvud väller dock mörka moln fram likt en gigantisk våg över haven. Jag känner mig liten och maktlös. Maktlös inför de enorma krafter som blottar sig där uppe. En ursinnigt missuppfattad Beelzebub har väckts till liv och drar nu fram med sin vrede över Jorden. Regndropparna smattrar hårt mot rutorna men lyckas inte dränka mullrandet. Blixt efter blixt. De höga knallarna som följer får rutorna att skaka. Det är så vackert att se och höra men samtidigt så skrämmande. Jag fascineras av detta skådespel, som en kamp mellan det onda och det goda utan att jag egentligen vet vem som är vem. Är det kanske så i det verkliga livet, att skenet bedrar? Det som först verkar ont kanske även har en godare sida när väl allt kommer omkring och vice versa? Jag fortsätter att beskåda himlen och njuter av Beelzebubs häftiga framfart. Snart är han borta igen.

/Julia Rothardt