En trosbekännelse.
Jag står i en kyrka och lyssnar på när de närvarande lydigt i kör uttalar trosbekännelsen. Det inte så smickrande ordet "sekt" svävar förbi inuti mitt huvud och jag undrar om de alla funderat över vad de själva säger och om de tror på allt däri? Så många som säger samma sak samtidigt som de förmodligen har olika definitioner, tolkningar och känslor inför dessa textrader.
Ibland kan jag känna en form av avund till de som är övertygade, övertygade om att det finns något mer, något gott som jag kan luta mig tillbaka mot. Jag föreställer mig att det skulle kunna inge en form av trygghet och en känsla av att aldrig vara ensam och samtidigt skönt att “veta” istället för gå och fundera. Men hur känner den kristna själv? Det är lätt för mig att måla upp de där föreställningarna, men precis som någon sa att jag inte kan träffa två judar som tänker lika så kan jag nog inte heller träffa två kristna som gör det.
Oavsett, går det överhuvud taget att förstå en relation till något gudomligt om man inte tror på det själv? Jag måste helt enkelt fortsätta ställa frågor till de jag möter. Bara så kan jag komma närmare ett svar på mina frågor, eller rättare sägt komma närmare alla de miljoner svar som kan tänkas finnas. Men jag hoppas samtidigt att dessa möten blir ömsesidiga. För likväl som jag är intresserad av hur andra tänker kring sin tro så hoppas jag att de i sin tur är intresserade av hur jag tänker kring min.
Lev väl!
