Blackbird.

Vad mycket svenska män och kvinnor har uppfunnit! Pacemakern, bilbältet, säkerhetsstickan, Tetra Pak, skiftnyckeln, dynamit och mycket mer. Det är inte annat än att jag kan känna lite stolthet. Men tankarna vandrar lätt vidare, för visst är det inte enbart svensken jag är stolt över, utan hela mänskligheten? Vad fantastisk människan är som kan komma på de mest häpnadsväckande saker för att hjälpa till i våra liv med allt från att rädda liv till att undersöka yttre rymden.

Men, ofta faller det tillbaka på jämförelser och den där tävlan om prestige. Personer och även länder bråkar om vem som var först och vem som kommit på bäst och flest saker. Vem var först med att upptäcka Amerika? Leifur Eiríksson eller Cristóbal Colón? För exemplet faller det nog snarare tillbaka på vad vi faktiskt menar med “upptäckt”. Samma sak med boktryckarkonsten som så ofta tillskrivs Johannes Gutenberg när den från början egentligen inlånats från Kina. Så varför denna besatthet i att någon eller ett land måste tillskrivas uppfinningen över huvudtaget? Är det inte bara fantastiskt att människan är kapabel till att komma på så mycket? Att hon uppfunnit elden, hjulet, kikaren, mediciner, datorer och internet m.m? Om man som född svensk vuxit upp i Indien, utbildat sig i Israel och sedan bosatt sig i Indonesien för att där jobba klart med en idé som grott sedan länge och som visar sig vara en sensation för mänskligheten, vilket land ska då ta åt sig äran över detta?

Men nog finns det något lockande med att få stå för äran? Det blir till en stolthet som hela landet kan luta sig tilbaka mot för att därigenom känna gemenskap och identitet. Jag tror det där med identitet är viktigare än vad många vill kännas vid. Jag behöver något att vara stolt över och något att identifiera mig med. Traditioner, saker, mat med mera. Känner jag igen mig så känner jag mig trygg och visst är det en skön känsla? Kanske jag ändå borde hålla fast vid den där stoltheten över vad svenskarna åstadkommer och vad min svenska flagga står för, heja friskt när vi spelar fotboll och fira jul, om inte för Jesus så för känslan av att känna igen mig och få känna mig som hemma?

Jag är säker på att jag inte är ensam om att vilja känna trygghet genom att få fira högtider på mitt vis och vara stolt över mitt land och vad människorna där i åstadkommit och kämpat för. Och hur roligt är det inte att denna mångfald av identiteter som världen har att erbjuda finns representerad bara runt hörnet? Tänk om vi alla kunde bjuda in varandra och visa hur det brukar vara hos mig och dig och dig. Det skulle aldrig ta slut, det skulle alltid finnas något nytt att uppleva. Så även om jag håller fast vid min stolthet vill jag även ta del av andras.

Lev väl!