Osynlig.
En gråsugga, liten och förvirrad i en värld fylld av oroligheter, letar sig fram längs stenarna en solskymd eftermiddag i rosenträdgårdens lugna vrå. Människor kommer och går, de doftar på rosorna, men ingen lägger märke till de små krypen som finns några decimeter längre ner och de små krypen lägger själva ingen större vikt vid människorna. Gråsuggan har annat att bekymra sig om. Det mulna vädret till trotts inger föga ro efter veckor av torka och det lilla krypet måste hitta ett fuktig krypin för att inte helt torka ut. Några barn kommer springande över gräset med sikte på den sprakande färgfloran där gråsuggan befinner sig. Ingen ser eller hör, ingen bryr sig om det lilla livet som kämpar mot en tryggare plats för överlevnad. Barnen kommer fram till blommorna och klampar vårdslöst ner allt i sin väg för att nå fram till kronbladen. Ett djupt andetag, en doft, sedan tar leken dem vidare bort, bort mot nya äventyr. Kvar ligger den lilla gråsuggan, orörlig. Ingen kommer att minnas.
/Julia Rothardt
Alltid lika bra och spännande att läsa din blogg.
Kram mamma
De gäller att ta rätt på den korta tid vi har här på jorden! Du gör det rätt hyggligt!
Störst av allt - är ju kärleken!
Jack
Mamma: Vad kul att du tycker det!
Jack: Ja, jag försöker i alla fall. Och kärleken, ja den är ju fantastiskt!
Vad fint skrivet!
