Det ryggradslösa samhället.
Allt ska gå så fort. Vi vill ha snabba resultat, snabb karriär- och löneutveckling, snabb mat och snabba möten, bara för att nämna några saker. Det ska gå så fort att vi inte längre har tid över till att tänka. Tänkandet har ingen plats i dagens samhälle och värderas verkligen inte högt, om ens alls. Hur många har tid för tänkande inbokat i kalendern? Kalendern ska gärna vara fullsmockad med saker vi konkret kan redovisa och råkar det finnas något som ser ut som en lucka så är någon annan snabbt där och vill man ska hjälpa till eftersom man ändå inte utför något egentligt arbete just då! I stort sett all utveckling måste väl ändå ha börjat i någons tanke? Och vad vore vi utan tanken? Enligt 1600-talets tänkare René Descartes är det ju just den som verifierar min blotta existens, ”jag tänker alltså finns jag”. Det ska bli intressant att se var vi till slut hamnar om siffror och statistik fortsätter att vara måttstocken för framgång. Humanismen lyser med sin frånvaro och jag undrar om det över huvud taget finns någon kvar i de många styrande ledningsgrupperna som kan räknas som humanist? Eller har de alla fallit offer för hetsjakten på tid och pengar?
Omvänt, om man kan resonera så, så verkar vi främst reagerar på direkta faror och väldigt sällan på den fara som kan tänkas ligga långt fram i tiden. Det klassiska är att vi bygger om och säkra upp först efter att någon blivit påkörd, även om många påpekat den farliga övergången många gånger tidigare. Men även här ska det då gå snabbt och billigt till så det byggs säkert ett farthinder framför tunnel eller bro vilket där med kommer bidra till än större utsläpp av farliga partiklar som på sikt kan döda fler människor. Nå väl. Vi förbjuder barn att äta farliga kemikalier som direkt kan leda till döden eller bestående men, men vi låter andra gifter som påverkar hjärna och kropp på längre sikt bestå och frodas i våra hem och förskolor m.m. Jag måste stanna upp, se över och tänka efter vad det faktiskt är jag utsätter mig själv och mitt barn för. Ska jag verkligen ha så bråttom att jag på sikt kan ge henne inlärningssvårigheter och försämrad fertilitet (vilket, vad man vet idag, i och för sig främst berör män) för att jag inte stannat upp och tänkt efter? När nya gifter kommer i blåsväder så gör många producenter vad de kan för att begränsa eller byta ut dessa. Man kunde önska att de själva gick in för att skapa hållbara, giftfria och miljövänliga produkter från start. Men eftersom allt för många enbart byter ut något dåligt mot något mindre dåligt då de blir påkomna kan jag inte lita på att allt är långsiktigt säkert på marknaden.
Att stå på sig är dock inte lätt, risken är stor att man skulle bli kallad för allt från ”dagdrömmare” till ”flummig” och vem vill ha en sådan i sin närhet? De gamla, stora tänkarna verkar vara ett minne blott. De besatte, som sociologen Zygmunt Bauman skulle säga, både karaktär och starka nerver. De vågade stå på sig när de tyckte att något inte stämde och tog där med en risk med sitt tänkande, även om varken omvärlden eller någon auktoritet någonsin yttrat det tidigare. Det där med att vara flexibel skattas högt idag. Men frågar du Bauman så är flexibel lika med att vara ryggradslös. Man är allt för böjlig för vad omvärlden vill att man inte kan stå för sina egna åsikter. Det är inte längre förnuftet som styr utan omständigheterna. Istället för att skapa instrument efter målet, skapar vi mål efter instrumenten. Frågan är hur länge det kan vara hållbart? När tåg spårar ur, människor dör, gifter fortsätter produceras och finns i både mat, prylar och miljö och människor flyr utan att ha någon stans att ta vägen ja, då undrar jag verkligen hur vi tänker. Eller rättare sagt - om vi tänker alls?
Varje kultur får den bildning den förtjänar, sa filosofen Sharon Ride, i samma program som Bauman medverkade i för SVT. Om tänkandet inte har någon plats i samhället så kommer bildningen att bli därefter och sedan kan vi sitta där på äldre dagar och vara efterkloka. Men jag ger inte upp.
Sov gott, den som kan.
